Då männen närmade sig tågperrongen hälsade de vänligt och hastigt farväl på trashanken och gick ensamma sista biten upp mot tågstationen. Jag kunde höra dem skämta sinsemellan om att ”inte behövde han stå och vänta på att tåget skulle komma” utan kunde ge sig iväg på en gång.
Mannen vinkade en sista gång farväl till sina vänner och skyndade sig sedan iväg längs en annan gata.

Då de två männen stod ensamma på perrongen så förbyttes deras ansiktsuttryck till något illavarslande.
”Ja, det var två bortkastade dagar som jag aldrig får tillbaka..” sa den ena mannen högt för sig själv.
Skrockandes höll den andra med och tillsammans tillbringade de resten av väntan på att tåget skulle komma i tävlan om att visa hur hur löjligt fattig och ensam den tredje barndomskamraten hade blivit.

De framgick att de tre männen var forna vänner och hade nu av slumpen tillfälligt återförenats över ett okänt gemensamt ärende.
Den tredje mannen och trashanken hade genast framstått som en besvikelse för de andra två då han inte hade haft råd att äta på hotellet som de övernattade på, utan hellre ville gå en tur på byn.
Bristen på ekonomiska medel hade ganska snart lett till att de tre haft slut på samtalsämnen och tillbringat resten av tiden tillsammans i en pinsam samvaro när de tvingats bjuda den tredje vännen på allt de gjort tillsammans då han var för fattig att bjuda sig själv.
De hade istället funnit sig själva gåendes långa turer längs stranden och visst var det vackert här fick de tillstå, men vännens uppenbara fattigdom hade gjort dem mycket illa till mods då de varit utelämnade till att bara göra sådant som varit gratis.

Utifrån samtalet de högljutt delade så stod det klart att vad det än varit som de tre vännerna delat i det förflutna så var det sedan länge förbi.

Tåget kom tillslut och de två männen gick skrattandes ombord samtidigt som de lovade varandra att aldrig återvända till den här hålan igen.

Någon vecka senare såg jag av en tillfällighet den gamle mannen sittandes på en krog längs byns huvudgata. Han sjöng högt inför de andra stammisarna och de tycktes ha mycket trevligt tillsammans över ett par öl i den fina sommarkvällen.
Det var en vacker kväll och jag hälsade dem alla en god kväll när jag gick förbi.
I ljudet av glada tillrop att jag också skulle ha en trevlig kväll fortsatte jag min väg ner längs gatan.

Gud var så full av vin i går kväll
så full av vin
att han lät en stor hemlighet slinka ut
han sa:

Det finns ingen människa på denna jord
som behöver min förlåtelse -
för det finns inget sådant
inget sådant
som synd!

Uti vindpinade trakter
täckt av blytunga gråsvarta moln
där marken räknar uppgivet
tiden inför en annalkande storm.

Iklädd en sliten klädnad
föga värmande och i behov av vård
vandrar en gammal människa
fram på en jord så hård.

Hans kropp är svulten
och bär märken ifrån gamla sår
men ej en evighet av pina
kunde hindra honom där han går

Med ögon av den hårdaste kristall
förbjuden att glömma, skall han vittna om det han ser
en gång var hans öde kampen
men slaget är över, ty ingen strider mer.

I hans sinne lever ännu de
vars röster hördes mest
de som en gång gav människan vapen
utvalda för deras förmåga att döda bäst.

Forna män som bar makt över liv och död
som mänskliga gudar utan like
de kämpar nu en ojämn kamp om vandrarens sinne
ty stormens vindar segrar uti människans rike.

Mot väster går vandrarens väg
ty där solen vilar bortom världens rand
lever ännu natten
och stjärnhavets glittrande strand.

Över världen har nu snön börjat falla
täcker jorden under en slöja av vitt
alltjämnt medan skyarna gör sig redo för stormen
slutet, början och alltings mitt.

I skuggorna flämtar gamla minnen
minnen som sedan länge varit glömda
väcks till liv för att åter dö
det som varit, är dömt.

Vid horisontens rand dansar eldar
en himmelsk obeslöjad vrede
skyarna samlas för vad som stundas
ett sista slag över livets skede.

Ensam – den siste
allt som någonsin varit och kommer ske
samlat i vandraren
soldaten, maken, fadern, sanningen vittnet måste se.

Runt vandraren hörs viskande röster
sedan anleten och mänskliga gestallt
unga, gamla, män som kvinnor
sluter upp, i tusenfalt.

De är där för att prövas
ty vandrarens lott är att vittna om allt som var
över deras huvuden sluter skyarna sig
och den kommande stormen väntar på ett svar.

Från vandraren kommer inga ord
men hans fingrar ristar vägen i jordens yta
så många år, på oräkneliga platser
hur vandringen aldrig kunnat bryta.

I snön målas sanningen fram
hur rikedomar skövlats och tvingat andra i nöd
hur människan färdats över oändliga avstånd
bara för att öka sin makt ur andras död.

En härd skymtar, med ett ljus som värmer
en gåva om frid, där människor kan väna om varann
men ur detta en förintande skapelse
ett svampmoln, och en jord som brann.

Så många upptäckter, så många resor
kunde varit en saga över något underbart
en värld i gåva att älska och förvalta
men som blev våldtaget av människan och förpestat med hat.

Över vandraren ljuder stormen
ett mäktigt och fruktansvärt vrål
det oundvikliga slutet
för denna vandring utan mål.

Världens straff är glömskan
en rättvisa långt värre än att dödas
ty när stormen återvänder för att skapa
och världarna än en gång skall födas:

Då liv på nytt skall uppstå:
skall vandraren inte få finnas.
Ty det människan aldrig kunnat förstå och lära
skall stormen alltid minnas.

Tuppen som väcker gryning

allt för högt med sång.