Kategoriarkiv: Dikter

Den stora hemligheten

Hafez (Persisk poet)

Gud var så full av vin i går kväll
så full av vin
att han lät en stor hemlighet slinka ut
han sa:

Det finns ingen människa på denna jord
som behöver min förlåtelse –
för det finns inget sådant
inget sådant
som synd!

Sången om Vandraren och Stormen

En gammal dikt som jag skrev en gång för länge sedan.

Uti vindpinade trakter
täckt av blytunga gråsvarta moln
där marken räknar uppgivet
tiden inför en annalkande storm.

Iklädd en sliten klädnad
föga värmande och i behov av vård
vandrar en gammal människa
fram på en jord så hård.

Hans kropp är svulten
och bär märken ifrån gamla sår
men ej en evighet av pina
kunde hindra honom där han går

Med ögon av den hårdaste kristall
förbjuden att glömma, skall han vittna om det han ser
en gång var hans öde kampen
men slaget är över, ty ingen strider mer.

I hans sinne lever ännu de
vars röster hördes mest
de som en gång gav människan vapen
utvalda för deras förmåga att döda bäst.

Forna män som bar makt över liv och död
som mänskliga gudar utan like
de kämpar nu en ojämn kamp om vandrarens sinne
ty stormens vindar segrar uti människans rike.

Mot väster går vandrarens väg
ty där solen vilar bortom världens rand
lever ännu natten
och stjärnhavets glittrande strand.

Över världen har nu snön börjat falla
täcker jorden under en slöja av vitt
alltjämnt medan skyarna gör sig redo för stormen
slutet, början och alltings mitt.

I skuggorna flämtar gamla minnen
minnen som sedan länge varit glömda
väcks till liv för att åter dö
det som varit, är dömt.

Vid horisontens rand dansar eldar
en himmelsk obeslöjad vrede
skyarna samlas för vad som stundas
ett sista slag över livets skede.

Ensam – den siste
allt som någonsin varit och kommer ske
samlat i vandraren
soldaten, maken, fadern, sanningen vittnet måste se.

Runt vandraren hörs viskande röster
sedan anleten och mänskliga gestallt
unga, gamla, män som kvinnor
sluter upp, i tusenfalt.

De är där för att prövas
ty vandrarens lott är att vittna om allt som var
över deras huvuden sluter skyarna sig
och den kommande stormen väntar på ett svar.

Från vandraren kommer inga ord
men hans fingrar ristar vägen i jordens yta
så många år, på oräkneliga platser
hur vandringen aldrig kunnat bryta.

I snön målas sanningen fram
hur rikedomar skövlats och tvingat andra i nöd
hur människan färdats över oändliga avstånd
bara för att öka sin makt ur andras död.

En härd skymtar, med ett ljus som värmer
en gåva om frid, där människor kan väna om varann
men ur detta en förintande skapelse
ett svampmoln, och en jord som brann.

Så många upptäckter, så många resor
kunde varit en saga över något underbart
en värld i gåva att älska och förvalta
men som blev våldtaget av människan och förpestat med hat.

Över vandraren ljuder stormen
ett mäktigt och fruktansvärt vrål
det oundvikliga slutet
för denna vandring utan mål.

Världens straff är glömskan
en rättvisa långt värre än att dödas
ty när stormen återvänder för att skapa
och världarna än en gång skall födas:

Då liv på nytt skall uppstå:
skall vandraren inte få finnas.
Ty det människan aldrig kunnat förstå och lära
skall stormen alltid minnas.